Införlivandet av funktionella grupper innefattar metoder såsom oxidation (t ex peroxidoxidation eller ozonoxidation), aminering,   nitrering , halogenering (t ex fluorering) och liknande. Denna underkategori har nackdelen att effekten som erhållits av   ytbehandling   (dvs vätbarhet) är instabilt och degenererar över tid, vilket leder till en kort   hållbarhetstid   av den behandlade ytan och lagringsinstabiliteten. Brist på stabilitet hos den behandlade ytan är ett allvarligt problem, särskilt för   biopolymerer   används för (in   vivo) medicinska tillämpningar, eftersom det kan resultera i oönskade egenskaper såsom förändring av substrategenskaperna och / eller en förändrad nedbrytningsprofil och därmed möjliga oförutsägbara resultat och / eller oönskade bieffekter. Å andra sidan, ympningen av funktionell   monomerer   eller polymerer på ytorna är ett stabilt / permanent alternativ (se avsnitt   8.3.3 ).

Vanliga tekniker används för att införliva funktionella grupper på ytan av a   biopolymer   inkludera   flambehandling , strålning,   corona behandling, och   plasma , vilket kan öka ytenergin hos en biopolymer. Flambehandling är en ganska föråldrad   ytbehandlingsteknik.