Teknik för tillverkning av datatillsatser, allmänt känd som 3D-tryckteknik, är en bearbetningsteknik som baseras på 3D CAD-modelldata och tillverkas lager för lager genom att lägga till material.Jämfört med traditionell materialskärning, malning, malning och annan bearbetningsteknik (kallad subtraktionsproduktion) är tillsatstillverkning " nedifrån-upp " tillverkningsmetod.

Utrustning för tillverkning av tillsatsämnen är nära besläktad med modern mikrodatorteknik.Den drivs av de tredimensionella uppgifterna i delarna.När utrustningen har mottagit tredimensionella data omvandlas den till bearbetningssteg för att direkt tillverka delarna.Samtidigt fördjupas, i och med utvecklingen av datormjukvara och hårdvaruteknik, konnotationen av tillsatstillverkningsteknik, och dessa typer utvidgas också.Den nuvarande tekniken för tillverkning av tillsatser genomförs främst på följande sätt:

1.Tryckning med ljushärdning, som använder ultraviolett ljus för att skanna ytan av flytande ljuskänsligt harts, varje gång en viss tjocklek på tunt lager bildas, och föremål skapas med lager från botten.Fördelarna med ljuscuring är den höga utnyttjandegraden av råvaror (nära 100%), hög dimensionell noggrannhet och utmärkt ytkvalitet.Den kan användas för att tillverka modeller med komplexa strukturer, och tryckutrustningen är liten i storlek och vikt.Nackdelen är att råvarutyperna är begränsade.

2.Selec& FRA,116,Aktiv lasersintring, dvs. att använda en högeffektlaser för att värma pulvret för att göra det sintrat.Fördelen med den selektiva lasersintringen är ett brett spektrum av material, med undantag för sinterabla plaster och nylon.Icke-metalliska material som polykarbonat kan också tryckas på metallmaterial, och det finns inget behov av stöd vid tryckning, och de tryckta delarna har goda mekaniska egenskaper och hög hållfasthet.Nackdelen är att pulvret är relativt löst, trycknoggrannheten är svår att kontrollera och tryckutrustningen är dyr.

3.Vid fusionsdepositionstryck används ett smältande munstycke för att pressa ut plastmaterialet från munstycket efter smältning och lägga det i ett bestämt läge för att fasta och i form.Den liknar den process som " klämma tandkräm " Nej.Denna tryckmetod är billig, liten och relativt svår att använda.Den är lämplig för hushålls- och kontorstryck.Nackdelen är att ytan på den formade delen har uppenbara ränder, att bindningskraften mellan produktskikten är låg och reaktionshastigheten är långsam.

4.3D- utskrift.Detta är en arbetsmetod som liknar munstycket för en bläckstrålare.Denna process är mycket lik selen och\Ŧ;ive lasersintring, med undantag för att processen för sintring med laser ändras till adhesion i munstycken, och rasterns skanner ändras till ett självhäftande munstycke.Fördelarna med 3D-tryckning är att tryckhastigheten är snabb och att kostnaden är låg, men nackdelen är att de tryckta produkterna har låg mekanisk hållfasthet.

Efter den praktiska tillämpningen av tillsatstillverkningsteknik användes den snabbt på många områden.På det militära området tillämpades tillsatstillverkningsteknik först på flyg- och rymdområdet och började sedan sprida sig till tillverkningsområdet för marin utrustning.För närvarande är de huvudsakliga användningsområdena för teknik för tillverkning av tillsatser följande:

Tillverkningen av små nyckeldelar, särskilt tillverkningen av sensorer, kan sintras lager för lager efter smältning av legeringen med elektronstråle för att uppnå sensorns grundläggande struktur, med beaktande av prestanda och tillverkningskostnader.

Teknik för tillverkning av tillsatsämnen kan också användas för att tillverka komplexa formar och konstruktionsmodeller.Med hjälp av tredimensionell tryckteknik för bläckstråle behöver endast den tredimensionella CAD-filen för det prov som ska tryckas konstrueras, som förkortar tiden från konstruktion till färdigställande av produkten från den ursprungliga 25-veckors till 10-veckors.

Används för reparation av militär utrustning.Detta är en central utvecklingsriktning för den nuvarande tekniken för tillverkning av tillsatser.Additiv tillverkningsteknik kan användas för att snabbt reparera felbearbetade skadade delar i tillverkningsprocessen och för att snabbt reparera defekta delar under utrustningsarbetet.Reparation av delar omfattar återställande av geometriska och mekaniska egenskaper.Efter användning av tillsatstillverkningsteknik används för att kompensera, och efter en liten mängd uppföljningsbehandling, kan delarna göras till den användbara nivån och delarna kan tillverkas med hög effektivitet och låga kostnader.På luftfartsområdet kan denna teknik göra det möjligt att snabbt reparera stridsflygplan och utrustning på plats på flygplatsen.På fartygsområdet kan denna teknik ge mer skydd för utrustningen för fartygskryssningar.

För närvarande behöver användningen av additiv teknik för att reparera utrustning fortfarande övervinna en rad tekniska problem, såsom detektering och kontroll av slutna slingor av nyckelfaktorer i den direkta reparationsprocessen för laser/båg/plasma, kontroll av de direkt reparerade metalldelarnas precision och formnoggrannhet, samt direkt reparation.Konstruktion av legeringssystem för utvalda reparationsmaterial osv.