Aluminium (Al)

Aluminium (Al), även stavat aluminium, kemiskt element, en lätt silvervit metall av huvudgrupp 13 (IIIa, eller bor grupp) i det periodiska systemet. Aluminium är det mest rikliga metalliska elementet i jorden’s skorpa och den mest använda icke järnhaltiga metallen. På grund av sin kemiska aktivitet förekommer aluminium aldrig i metallisk form i naturen, men dess föreningar förekommer i större eller mindre utsträckning i nästan alla stenar, vegetation och djur. 

Förekomst och historia

Aluminium förekommer i ignee rocks huvudsakligen som aluminosilikater i feldspars, feldspatoider och glimmer; i den jord som härrör från dem som lera, och vid ytterligare väderförhållanden som bauxit och järn-Rich Laterite. Bauxit, en blandning av hydratiserade aluminiumoxider, är den huvudsakliga aluminiummalmen, kristallin aluminiumoxid (smaragy, korund), som förekommer i några få ignee stenar, bryts som ett naturligt slipmedel eller i sina finare varianter som rubiner och safirer. Aluminium finns i andra ädelstenar, såsom topas, granat och krysoberyl. Av de många andra aluminiummineralerna har alunit och kryolit viss kommersiell betydelse.

Före 5000 f.Kr. tillverkade människor i Mesopotamien fin keramik av lera som till stor del bestod av en aluminiumförening, och för nästan 4000 år sedan använde egyptier och babylonier aluminiumföreningar i olika kemikalier och läkemedel. Plinius hänvisar till alumen, nu känd som alum, en förening av aluminium som ofta används i den antika och medeltida världen för att fixera färgämnen i textilier. Under senare hälften av 1700-talet erkände kemister som Antoine Lavoisier aluminiumoxid som den potentiella källan till en metall.

Råaluminium isolerades (1825) av den danske fysikern Hans Christian Ørsted genom att reducera aluminiumklorid med kaliumamalgam. Den brittiska kemisten Sir Humphry Davy hade förberett (1809) ett järn-aluminiumlegering genom elektrolysering av smält aluminiumoxid (aluminiumoxid) och hade redan namngett elementet aluminium; Ordet senare ändrades till aluminium i England och vissa andra europeiska länder. Den tyska kemisten Friedrich Wöhler använde kaliummetall som reduktionsmedel och producerade aluminiumpulver (1827) och små metallglober (1845), från vilka han kunde bestämma några av dess egenskaper.

Den nya metallen introducerades för allmänheten (1855) vid Paris Exposition ungefär då den blev tillgänglig (i små mängder till stor kostnad) genom natriumreduktion av smält aluminiumklorid genom Deville-processen. När elkraften blev relativt riklig och billig, nästan samtidigt Charles Martin Hall i USA och Paul-Louis-Toussaint Héroult i Frankrike upptäckte (1886) den moderna metoden för kommersiellt framställning av aluminium: elektrolys av renad aluminiumoxid (Al2O3) upplöst i smält kryolit (Na3AlF6). Under 1960-talet flyttade aluminium till första plats, före koppar, i världsproduktionen av icke-järnmetaller. För mer specifik information om utvinning, raffinering och produktion av aluminium, se aluminiumbearbetning.